Det är inte ofta man får en aha-känsla, men igår hände det för mig när jag var på en utställning med Franz Ackermann på Berlinische Galerie i Berlin.
Riktigt häftig upplevelse att stå under den 10m höga väggen fyllda av abstrakta landskapsmålningar med härliga färgskalor. Motiven var minnesanteckningar från hans resor runt om i världen. Hela väggarna var täckta av stora färgfält med små öar av detaljerade målningar. När man klev in i rummet var det lite samma känsla som att kliva in i en stor katedral, den låga ingången i entrén och sedan öppnas ett gigantiskt rum som är fyllt av färg.
När jag försökte analycera och gick väldigt nära för att förstå varför jag tyckte om det jag såg så mycket tänkte jag att det måste vara färgskalan han använder och hur olika färger och nyanser möter varandra. Det var då det slog mig, att en fin färgskala inte gör jobbet själv. Det är relationen mellan färgen, formen som färgen är applicerad på och det rum som formen är placerad i. 1+1+1=111. Jag vet inte hur många gånger mina lärare på HDK berättat detta, men ibland går det bara inte in hela vägen.
